Botswana 2014 del 2

Så var vi då i Gabs, Gaborone för de invigda ;-)

Inför min resa hade jag hemma i Sverige tagit kontakt med olika organisationer jag kunnat finna.

Bland annat BotswanaCraft ett företag som har butik, café och som arrangerar olika tillställningar med musik, konst och annat närbesläktat.

Tyvärr hade den info jag fått av dem inte hjälpt mig så mycket som jag önskat, så jag beslöt att besöka dem på plats.

Då fick jag mer handfast info, som namn och telefonnummer till konstnärer/hantverkare.

Genom internet och Facebook hittade jag också en butik Hazellwood, som säljer konstnärsmaterial och håller i workshops inom olika områden.

Tittade förbi där och bestämde träff dagen efter för en kopp te och tips på personer att besöka.

När jag kom dit var redan en äldre engelsk dam där över en kopp te, inte så konstigt som man kan tro, då det droppade in en ny dam när den första gått ;-)

Av Wendy som äger butiken fick jag fler kontakter, namn och telefonnummer. De äldre damerna som bott i Gabs sedan 60-70 talet, varav den ena även i Zimbabwe, fick jag en hel del info till min historiekunskap om Botswana och till viss del även över de övriga sydafrikanska länderna, Zimbabwe, Namibia och Sydafrika.

Värdefulla samtal!

En av kontakterna jag fick från BotswanaCraft var Baikagi weavers i Lobatse.

Så efter samtal med Patricia och Julia som jobbar där for vi dit ca. 1 timme med bil från Gabs.

Patricia gör knutar som avslut på en bildväv.

 Några av de verk de skapar.

 Julia vid den största vävramen de har. Ser ni den praktiska sittbänken de har :-)

 Julia och Patricia är de som är kvar i företaget som startades i slutet av 70-talet av en norsk kvinna. Då var de 12 kvinnor som vävde. 1987 när den norska kvinnan återvände till Norge, gick de flesta av kvinnorna hem utan att återvända till arbetet. De hade ingen stark vilja att arbeta och inte många ville vara ansvariga för företaget. De blev fyra kvinnor kvar som drev det vidare i egen regi...och nu är de två kvar. Hoppet om att hitta nya yngre förmågor finns där men chansen är inte överhängande tyvärr. Hantverk finns inte på kartan som yrkesval i Botswana.

För att få ytterligare inkomst hyr de ut marken utanför sitt lilla hus till två grabbar/yngre män som gjuter marksten och pelare/grindstolpar osv.

De arbetar verkligen hantverksmässigt, inte en cementblandare i sikte.

När man är i Botswana måste man som sagt även passa på att se djur och natur.

Därför tog vi bilen en dag och gjorde en utflykt till Gaborone Game Reserve.

Ett naturreservat där du får åka med din egen bil och även får övernatta i eget eller hyrt tält. Många gör familjeutflykter dit på helgerna och har Braaifest på kvällen. Braai=barbeque kan man säga.

Vi tog med oss lite dricka och snacks för vår tripp.

Strutsar strosar lite överallt...

 ...liksom zebror, hjortar av skilda slag och apor förstås.

 Pumba no. femtioelva stirrar på oss.

 Vi var inte så kul! ;-)

 Fripassagerare

 Början på en termitskrapa.

 Empire state building ;-)

 Vatten = säker plats för djurfoto

Part two of my Botswana resumé. Crafts, weaving and animals! 

Min månad i Botswana del 1

Nu var det länge sedan vi sågs ;-)

Den senaste månaden från 31 oktober till 4 december har jag vistats i Botswana. 

Syftet för min resa var att göra mina fältstudier där för programmet jag läser på Linköpings universitet, Slöjd, hantverk och formgivning. 

Det jag främst ville se var korgflätning eller basketweaving som det benämns i Botswana. Målet var att jag själv skulle lära mig deras teknik och åstakomma en korg. Det gjorde jag, men jag fick också uppleva så mycket mer. Ni kommer att få ta del av allt jag fick se i några inlägg framöver. Hoppas det skall bli trevligt!

Efter ett dygn på resande fot landade vi i ett 40 gradigt Maun.

Maun ligger i norra Botswana vid världens största inlandsdelta Okavangodeltat.

Regnperioden hade inte riktigt startat när vi kom så det var mycket torrt.

Runt deltat är det så klart grönare, men det är mycket begränsat.

 Andra dagen vi var i Maun blev vi skjutsade av en medarbetare på lodgen vi bodde på, till Thitaku Koshonya, som arbetar med korgvävning och främst med att hjälpa kvinnor ute i de mindre byarna att tjäna sin egen inkomst.

Hon var min chans att få lära mig korgvävning.

Thitaku välkomnade mig att komma och arbeta med henne när det blev vardag igen, så vi bokade in måndagen för min "kurs".

 Thitaku och hennes man har byggt upp en traditionell bostad med tre lerhus, två runda och ett kvadratiskt, samt en taktäckt plats som kan betraktas som ett utekök. 2 av lerhusen är sovrum och ett är kök. Denna gård är för att visa upp för skolklasser och turister, som är nyfikna på hur man bodde och i vissa fall bor i bushen.

 Själva bor de i ett modernt hus och i en separat byggnad har Thitaku sin butik, där hon säljer sina och andras arbeten.

 Dagen efter besöket hos Thitaku tog vi oss ut i Okavangodeltat med hjälp av en guide som körde oss i motorbåt fram till stängslet som avgränsar naturreservatet, som ligger mitt i deltat.

Planer finns på att utöka området för de vilda djuren, så myndigheterna har gett befolkningen ett år på sig att flytta sina bosättningar längre in mot "fastlandet".

 Ett Baobabträd, Up-side-down tree som de också kallas. Detta såg vi när vi efter en timmes Mokorofärd med guide tagit oss till änden av Chefs Island mitt i Okavangodeltat.

Mycket fridfullt att glida fram utan motor med en guide som med hjälp av en lång stav skjutsade oss runt.

Under färden såg vi många elefanter och även när vi vandrade runt på ön. Först sa guiden, här har vi färska elefantspår...sen, här har vi färsk elefantspillning... och sen, titta, där bakom buskarna står den!

Det blev till att gå en omväg för att nå vårt mål.

Det var fascinerande att se och höra när elefanterna gick i vattnet nära oss.

Så kom måndagen då jag fick kliva upp tidigt för att vi skulle slippa arbeta under den varmaste tiden på dygnet.

Thitaku visade mig hur man bearbetar barken genom att "mortla" den.

Jag fick också prova på det och det är rätt tungt.

 Thitaku hade förberett med palmblad eftersom det regnade på morgonen, och hon tyckte inte vi skulle gå ute i regnet. Jag intygade att jag var mycket van att gå i regn, men det fick bli som hon ville.

Vi varvade mosad bark med färska palmblad som är splitsade, vilket jag också fick lära mig att göra.

 Bladen och barken kokade i ca 1 timme sedan hälldes allt av och barken återanvändes för att färga en omgång till och sedan en tredje gång. På det sättet får man ut tre nyanser som skiljer sig ganska mycket. Den första blir nära nog svart, den andra brun och den tredje åt det röda hållet.

Efter någon timme slutade det regna och jag fick följa med ut och se hur man plockar/klipper palmblad. sedan var det dags att lära sig själva korgvävningen.

Det var inte så komplicerat, men däremot slitsamt och tålamodsprövande. Ett korgfat i diametern 30 cm tar ca 6 veckor att färdigställa inkl. alla delmoment.

Efter att ha arbetat non-stop i dryga tre timmar och med solen högt på himlen, ansåg Thitaku att vi var färdiga och jag blev godkänd utövare ;-)

Korgresultatet får ni se senare, det tog kanske en veckas  arbetstid för mig att färdigställa den, men arbetade då och då med den under hela vistelsen i Botswana.

Nästa dag var det dags för min man att besöka Met station i Maun och se hur deras IT fungerade.

(Min man arbetar sedan 2007 med att hjälpa till att bygga upp Botswanas myndigheters IT infrastruktur, främst på DMS, Department of Meteorological Services och DWA, Department of Water affairs)

Det var intressant att se hur de klämt in 7 datorer i ett litet rum, varav 4 användes för arbetet. Någon var trasig och en hade Facebook som förstasida ;-)

När jag arbetade med Thitaku gjorde vi som kvinnor över hela världen gör när de handarbetar, talade om våra liv, barn, män och hur våra samhällen fungerar mm. mm.

Man hinner med en hel del på  en halv dag. 

Då tipsade hon mig om att besöka Amanda, en engelsk kvinna som driver Sibanda Crafts.

Hon arbetar med att färga textilier, au naturel, med växter och även te och kaffe.

Hennes ambition är att hjälpa lokala kvinnor att skaffa sig en sysselsättning som ger dem en inkomst.

Tyvärr är det svårt då de avslutar sin praktik hos Amanda så fort hon betalat ut deras lön, då är de nöjda för stunden.

Amanda skulle önska att någon skulle vilja arbeta med detta av intresse också.

Just när jag var där hade hon inga praktikanter.

I Maun är det turisterna man tjänar mest pengar på, då det ligger i det attraktiva området med Okavangodeltat där det finns många Lodges och safariturer, men det räcker inte året runt, då högsäsongen sträcker sig som här ungefär, maj - september. Det är då temperaturen är behagligare för oss ovana. Så de är i behov av arbeten som kan ge dem inkomster året om.

Efter detta flög vi ned till huvudstaden Gaborone där vi installerade oss på min mans stamställe, Innisfree Apartments, för de fortsatta fyra veckorna.

This is the first part of my report on my field studies in Botswana.

The first week we spent in Maun.